Emelie Nilsen

Lagom ålder att börja förskolan?

Datumet kryper sig allt närmare in på, igår damp informationsbrevet ner i brevlådan där det skrevs om vad som behövs ha med för kläder, policies, värdegrunder och läroplaner. Den 20 augusti är inskolningen på förskolan inbokad och mammaångesten är på topp! 1 år, är hon inte för liten?

När man pratar med folk så är meningarna olika. Vissa höjer på ögonbrynen, stämpar mig som hönsmamma och förklarar lugnt att det kommer gå bra, att det är för barnets bästa och att utvecklingskurvan kommer öka drastiskt. De förklara hur mycket gott det gjorde för sina egna barn med det sociala samspelet från förskolepedagoger och andra barn, och hur mycket barnen lärde sig inom loppet av en kort tidsperiod.

Sedan kommer vi till de andra, som milt försöker utrycka att det säkert kommer gå bra men att det själva aldrig skulle låta sina barn börja så tidigt. De förklarar att de själva tyckt barnen varit för små, utrycker olika orosmoment som kan komma med att skolan in barnen för tidigt och berättar gärna en och annan skräckhistoria om anhöriga som fått deras barn bortglömda på förskolan eller där barnen blivit utanför och vantrivts för att de varit mindre än de andra barnen.

Sedan läser man. På vilket forum man än hamnar på verkar snittet ligga på 16-17 månader vid inskolning, de flesta mammor verkar ha desamma ångest som jag oavsett barnets ålder vid inskolning. Och så finns det såklart de där skäckstudierna som man kan läsa. De som förklara vad de på lång sikt kan ge för konsekvenser av att skola in vissa barn för tidigt. VISSA barn, hur vet man om ens eget barn kategoriseras in i denna grupp? Denna grupp som känner sig övergivna av föräldrarna och som senare i livet får svårt med tilltro till vuxna och lätt blir ensamvargar.

En glad, framåt, modig och social tjejer. Det är så jag skulle beskriva vår Estrid. Samtidigt väldigt känslig, vill inte vara ifrån mamma och absolut inte vara ensam. Men frågan är om mammaoron inte är densamma oavsett ålder man skolar in barnet på?

Och så kommer frågan om hur folk gör. Hur går man hemma med barn i flera år och får runt det ekonomiskt? Nog för att jag vet att det finns olika hacks för att dryga ut mammaledigheten, de där hacksen som har undgått mig oturligt nog. Och inte nog med det ekonomiska, hur klarar folk psykiskt att gå hemma i flera år? Naturligtvis är det individuellt, somliga finner säkert ro i att gå hemma med barn men för mig tar rastlösheten över. Jag dras mellan ångesten över att Estrid ska börja förskolan samt en längtan efter att få börja skolan igen, komma ut och få social stimulans, rutiner och ytterligare mening i livet än att vara mamma! Hur gör ni?

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats